Swedish Exceptionalism: Pandemic Response, Public Trust, and Constitutional Design 

Av Orlaith Rice

Sveriges svar på covid-19-pandemin har fått globala kommentarer. Det har kategoriserats som 'EU:s undantag', en'pariastat' och blivit märkt 'anti-lockdown', 'experimentell', 'lätt beröring', och 'naiv'. Sedan Covid-19 först förklarades som en pandemisk i mars 2020 har Sverige aldrig infört en nationell lockdown, verkställt allmänna karantänsregler eller infört ett maskmandat. Från och med februari 2022 har de flesta återstående Covid-19-relaterade restriktioner nu varit lyfts. Gästfrihet och detaljhandel fortsatt att fungera under hela pandemin och de flesta skolor behöll personlig undervisning. Det var inget avbrott i verksamheten riksdagen och domstolarna. Den svenska regeringen antog över 100 lagar relaterade till Covid-19 under 2020, men dessa var mestadels av tidsbegränsad karaktär. Till exempel bestämmelserna i tillfällig lagstiftning som togs fram i april 2020 hade inte använts alls när de löpte ut i juli 2020. Trots detta kontroversiella, mindre invasiva tillvägagångssätt, tyder bevis på att det har funnits höga nivåer av efterlevnad av rekommendationer i Sverige för att begränsa spridningen av Covid-19, till exempel att hålla fysiskt avstånd och att arbeta hemifrån där det är möjligt. 

Många förklaringar till Sveriges "exceptionalism" misslyckas med att erkänna att den svenska strategin i viss mån var förutbestämd av dess institutionella struktur. Den svenska grundlagen (grundlagarna: Grundlagarna) föreskriver inte ett undantagstillstånd för en folkhälsokris. Undantagstillstånd kan endast utlysas i tider av krig. Det fanns alltså ingen möjlighet för befattningshavaren att upphäva rättigheter och friheter, t.ex. rörelsefrihet, för att bromsa spridningen av Covid-19. Alternativet med en nationell låsning för att kontrollera spridningen av en infektionssjukdom var sannolikt helt enkelt inte förutsett vid den tidpunkt då grundlagen skrevs. Vanlig lag reglerar hälsonödsituationer i Sverige, särskilt 2004 års lag om smittsamma sjukdomar.

Andra länder som på liknande sätt inte kunde upphäva rättigheter utanför krigstid införde dock lockdown-åtgärder på grundval av myndigheternas uppfattning att detta kunde göras på ett sätt som var förenligt med konstitutionella krav på proportionalitet och korrekt process (t.ex. Irland). Till exempel 2004 års lag om smittsamma sjukdomar föreskriver användning av karantän i Sverige om det anses nödvändigt. Trots detta tog inte regeringen in obligatoriska karantänsregler för smittade personer. Sverige var ovanligt i sitt soft law-förhållningssätt även med hänsyn till de konstitutionella begränsningar som fanns före 2020. 

Den svenska grundlagen tillåter det begränsa offentliga sammankomster under en epidemi, som regeringen genomförde, vid ett tillfälle begränsade sådana sammankomster till högst 50 personer. Konstitutionen präglas också av decentraliserad maktdelning och ger mycket kraft till oberoende organ, såsom Folkhälsomyndigheten (Folkhälsomyndigheten). Den svenska strategin förlitade sig mycket på icke-bindande rekommendationer från Folkhälsomyndigheten och statsepidemiolog Anders Tegnell. Medan regeringen kan avvisa dessa rekommendationer, i praktiken inte. Sveriges epistokratisk och teknokratisk förvaltningsstrukturen underlättade en folkhälsorespons som nästan enbart leddes av folkhälsoexperter, inte politiker.

Vidare har Socialdemokraterna och De gröna suttit i en minoritetsregering sedan 2018. Denna svaga ställning kan ha dämpat varje önskan att stifta extraordinär lagstiftning som kan ha utlöst en omröstning av inget förtroende. Dessutom handlade det verkställande svaret om nödvändighets- och proportionalitetsprinciper, i enlighet med rättsstatsprincipen. Folkhälsomyndigheten är dessutom skyldig att agera i folkhälsointressena på ett holistiskt sätt, och därför hade dess rekommendationer inte det enda syftet att förhindra spridning av Covid-19 på bekostnad av andra aspekter av folkhälsan. Anders Tegnell präglade hans närma sig som hållbar och har också citerat bristen på befintliga vetenskapliga bevis för att stödja låsningar som en faktor i hans beslutsfattande. 

Andra element som spelar in i att forma Sveriges synsätt är svenska kultur, en stark tradition av liberalism, och Sveriges rykte som en stat med hög förtroende. Svenskar har länge haft höga nivåer av institutionellt och mellanmänskligt förtroende, vilket är nyckelfaktorer när det kommer till efterlevnad av Covid-19-restriktioner, frivilligt eller på annat sätt. Inte bara var detta förtroende närvarande innan pandemin ökade den i början av 2020 i ensamlas runt flaggan' effekt. Medan en senare studie fann att det mellanmänskliga förtroendet minskade något när pandemin fortskred, påverkades det institutionella förtroendet opåverkat och förblev hög. Svenskar har också stort förtroende för forskare. Således regeringens svar, som förlitade sig på förtroende och personligt ansvar, speglad de normer och värderingar som den svenska allmänheten har. Till exempel, efter att det offentliga stödet för laissez-faire-strategin avtog efter den första Covid-19-vågen, antog ledningen Covid-19 Act 2021, som begränsade rättigheterna på ett sätt som sannolikt skulle ha varit socialt oacceptabelt fram till dess. 

Syftet med den här bloggen är inte att utvärdera Sveriges tillvägagångssätt i termer av dess folkhälsoresultat, utan att belysa det institutionella sammanhanget för svaret och de faktorer som påverkar efterlevnaden av restriktioner som inte var mandat från regeringen. Sveriges konstitutionella ramar gav en färdplan för att ta itu med pandemin långt innan den började, och kan åtminstone delvis förklara det till stor del frivilliga inställningen och regeringens förväntningar på personligt ansvar under hela Covid-19-pandemin.